När kunskap inte räcker och spelet förändras utan att vi förstår varför
Det är lätt att tänka att utveckling sker steg för steg. Att spelare blir bättre genom träning, att förståelse leder till prestation och att det vi jobbar med till slut syns i match.
I många fall stämmer det. Men vi vet också att det inte alltid ser ut så.
Det finns spelare som förstår spelet, som gör rätt saker på träning och som visar kvalitet i många moment, men som ändå inte får ut det i match. Samtidigt finns det spelare som inte alltid ser lika övertygande ut, men som ändå hittar sätt att påverka spelet när det gäller.
Skillnaden ligger sällan i vad de kan. Den ligger i vad de gör när situationen förändras.
På träning är mycket kontrollerat. Ytorna är tydligare, tempot är anpassat och spelaren vet vad som förväntas. Det ger trygghet och möjlighet att repetera det vi vill utveckla.
I match ser det annorlunda ut. Motståndet påverkar, ytor försvinner och tiden för beslut blir kortare. Det som tidigare varit självklart blir plötsligt ett val.
Det är i det valet som något avgörs.
När situationen blir mer osäker börjar vissa spelare att välja bort alternativ. De slutar spela framåt i lägen där de tidigare gjort det, de visar sig mindre i trånga ytor och de tar färre initiativ.
Det ser ibland ut som att de inte ser lösningen, men ofta är det inte där problemet ligger. De väljer en annan väg. Den som känns säkrare, mer kontrollerad och mindre riskfylld.
I det valet förändras spelet.
Fotboll är ett samspel där varje spelares beslut påverkar helheten. När en spelare tvekar påverkar det nästa. När någon slutar visa sig minskar alternativen för bollhållaren. När tempot sjunker hos några få sprider det sig i laget.
Det som börjar i en individ kan därför få konsekvenser för hela lagets sätt att spela. Till slut kan det se ut som ett taktiskt problem, trots att det egentligen har sin grund i något annat.
Trötthet förstärker det som redan finns. När marginalerna blir mindre försvinner en del av det som spelaren kan kontrollera. Kvar blir det som sitter djupare.
Den som har byggt upp en vana att fortsätta spela framåt gör det även när det blir jobbigt. Den som i grunden tvekar gör det ännu mer.
Det är därför vissa lag klarar av att hålla sitt spel över tid, medan andra tappar det när matchen går in i avgörande skeden.
Vi kan som ledare lägga mycket tid på att lära ut hur vi vill spela. Vi kan visa lösningar, repetera situationer och bygga förståelse för spelet. Det är en central del av vårt uppdrag.
Men i matchen är det spelaren som tar beslutet. Och det beslutet påverkas av mer än kunskap.
Det påverkas av vad spelaren tror om sig själv, vad han vågar göra och vad han vill undvika. Det är därför en spelare kan veta exakt vad som är rätt, men ändå inte göra det.
I vår spelarutbildningsplan och i SMART finns riktningen tydligt beskriven. Vi vill ha spelare som samarbetar, som tar ansvar och som vågar spela. Vi vill att de ska förstå spelet och kunna genomföra det.
För att det ska ske i match behöver spelaren också klara av att stå kvar i det, även när det inte längre är enkelt. Det är här många fastnar. Inte i förståelsen, utan i genomförandet.
Som ledare kan vi vinna mycket på att förändra hur vi ser på situationer i spelet. När en spelare väljer att spela bakåt i ett läge där det fanns möjlighet att spela framåt kan vi snabbt konstatera att det var fel beslut.
Men vi kan också stanna upp och fundera på varför det blev så. Om det handlade om brist på alternativ, osäkerhet i situationen eller något som hänt tidigare i matchen.
Det förändrar inte bara vår analys, utan också vad vi väljer att göra åt det.
Spelare fastnar sällan för att de saknar vilja att utvecklas. De fastnar för att något i situationen hindrar dem från att göra det de egentligen kan.
Om vi vill hjälpa dem vidare behöver vi förstå vad det är. Inte bara korrigera det som syns, utan också arbeta med det som ligger bakom.
Det är först då kunskap blir till prestation. Och det är där utveckling verkligen tar fart.
Föregående: Del 1 – Det du inte ser
Nästa: Del 3 – Träna det som inte syns
